Emelie V Andersson

Andra trimestern var betydligt enklare än den första för min del. Det kändes som om kroppen hade gått igenom den första och största förändringen och nu bara skulle tugga på i sitt nya tillstånd till dagen D.

 

Vi började riva i det som ska bli det nya barnrummet. Mer om det i ett eget inlägg. Jag och Markus flög till Tyskland ihop på jobbresa och det gick bra för min del. Energin att promenera och se sig runt om i Köln fanns där och matlusten var stor. Det var skönt!

När vi kom hem var det dags för det andra ultraljudet vilket var lika magiskt som det första. Vi hade fått höra ifrån andra att vi inte skulle komma att se någonting för att fostret är så stort, men det stämde ju verkligen inte. Detta ultraljudet var om möjligt ännu mer spännande än första för nu syntes ju bland annat revben, fingrar (och massa mer) och en ännu skarpare bild av en människa.

 

Vi var på julbord och jag kunde verkligen njuta av maten och showen. Jag kände mig så pigg och det var roligt att klä upp sig.

 

 

1 december, på Markus födelsedag, känner han för första gången bebisens sparkar. Då var jag i vecka 22. Det var första gången jag också kände en sådan tydlig rörelse och det var så coolt! Innan hade det varit så små puffar att det inte gått att känna dem utanpå och jag tyckte det var lite tråkigt att Markus inte kunde få känna det jag kände inom mig. Men så en morgon vid frukostbordet kom det. Vilken födelsedagspresent! Grattis pappa, liksom :)

Under den här tiden var jag ute på en del powerwalks också och det kändes bra. Jag red fortfarande också men vissa dagar var det obekvämt att trava och då fick jag stå i lätt sits eller inte trava alls. Vissa dagar gick det hur bra som helst och det kändes knappt att jag var gravid.

 

Jag tog och har fortfarande Lina som inredningshjälp till barnrummet. Markus har lagt över det helt och hållet och litar på min smak. Det roliga var att jag kom hem med sex färgprover till väggarna och Markus pekade ut den färg som jag och Lina hade valt på direkten. Den gillade han bäst och vi med så det blev ju bra. Hoppas den blir lika fin i verkligheten också.

 

Så kom julen och någonstans där fick jag en liten svacka igen. På julaftons morgon och en vecka framåt kräktes jag mycket och kände mig allmänt svag och trött. Men som tur var höll det inte i sig så länge denna gången. Det var skönt att vi var lediga då också för att vara sjuk på jobbtid ger mig en fruktansvärd ångest.

 

 

I början av andra trimestern blommade det också upp massa eksem i mitt ansikte. Jag har aldrig någonsin förr haft problem med varken hud eller hår. Jag har i princip kunnat duscha håret med billigt Eldoradoschampo och haft bodylotion i ansiktet typ. Gravidglowet missade verkligen mig totalt! Utslagen i mitt ansikte brände något fruktansvärt ibland och ibland kliade dem. Ett tag fick jag likadana eksem på fötterna också. Jag bytte aniktskräm men det hjälpte inte. Det enda som hjälpte mig var kortisonsalva. Ibland såg det ut som jag fått stryk runt ögonen. Mitt hår tappade allt var självfall och svall heter och bara blev helt rakt och skittråkigt.

 

Någonstans under min andra trimester när det började synas på mig att jag var gravid så tog våran hund totalt avstånd ifrån mig. Så fort jag tog i henne så skrek hon så vi åkte till veterinären för att göra en rejäl koll på henne. Blodproverna var bra och när det böjde hårt i hela henne gav hon inte ifrån sig ett ljud. Hon ville inte ligga jämte oss i varken soffan eller sängen längre men allt eftersom tiden gick så funkade Markus mer och mer okej, men inte jag. Åkte Markus på jobbresa sov hon i sin bädd på mellanvåningen hela natten vilket a-l-d-r-i-g någonsin har hänt. Hon vill inte ha någon som helst närkontakt med mig...

 

Därför blev jag helt chockad idag när jag vilade på soffan och hon kom och lade sig hos mig. Först nere vid mina knän och sedan jämte min mage. Jag vågade knappt röra mig. Undra om det var mig hon ville mysa med eller om det var den nya gosiga merinoullfilten vi fick i julklapp som såg mysig ut? Hur som helst är det nog inga större fel på henne. Hon märker säkert av att Matte inte ser ut och är som vanligt längre och att det nu är förändringar på gång...