Emelie V Andersson

Majoriteten av dem jag umgås med tycker att måndagar är den dagen i veckan som är lite så där tung att ta sig igenom. Min är onsdagar. Jag vet inte riktigt varför. Måndagar för mig brukar passera smärtfritt och det känns som om jag knappt hinner till jobbet förrens det är dags att gå hem igen. Men idag var ett undantag. Det känns som om mitt huvud är fyllt med kebabsås, grötigt och tungt alltså. Och ibland när jag känner mig matt och trött kan jag bli fruktansvärt illamående, så pass att jag har spytt ut av det några gånger i mitt liv. När jag skulle avsluta på jobbet idag hade jag varit trött några timmar och då kom illamåendet krypandes. Jag tänkte att en promenad skulle göra mig gott och det gjorde den också men inte till en början. Nästan halva vägen hem gick jag och ulkade. Ni vet den där äckliga känslan när kräkreflexen kickar in och det drar ihop sig i magen. Som tur var kom ingen spya och nu har illamåendet släppt efter frisk luft och mat i magen.

Konstigt det där. Någon annan som har liknande?

 

Min söndag blev inte som jag planerat. Jag och Ida bestämde oss för att ta en fikadejt på läktaren och titta på hopptävlingar. Min kusin går in som startnummer 35, hoppar två hinder och sedan händer något. Det ser ut som om hästen snubblar till i landningen men klarar sig ifrån att gå omkull. Men när han galopperar vidare syns det att allt inte är som det ska. Wilma känner att något är fel, hoppar av sin häst och då kan han inte stötta på höger framben. Jag springer ut för att se vad som hänt och för att hjälpa till och Enzo har fruktansvärt ont i sitt ben. Inga senor var av vad vi kunde känna på plats men vi kylde benet med snö så gott vi kunde och Wilmas tränare var på plats och bandagerade benet. Enzo var så pass halt att vi inte ens kunde ta honom till transporten utan fick köra in den på framridningen för att sedan lasta på och åka akut till Helsingborg. Väl där fick vi komma in direkt och personalen var guld! Enzo hade fruktansvärt ont och det var svårt att få honom att backa av från transporten då han inte ville stödja på sitt ben, men det gick efter ett tag. Han kändes igenom och röntgades snabbt. De konstaterade att han hade fått en spricka genom kotan...

 

Vi fick prata med kirurg om Enzos chanser att bli bra igen och de var övervägande bra. Visst att det kanske hade varit billigare att köpa sig en ny häst men det fanns inte på kartan här. De hade att välja på avlivning eller operation och eftersom chanserna var så pass stora att han kan bli helt återställd om allt går som det ska var det ingen som helst tvekan. Han gipsades, fick smärtstillande och antibiotika i förebyggande syfte inför operationen och sedan fick vi lämna honom där. Idag har han opererats och uppvaket som är det allra mest kritiska har också gått bra.

 

Vad som är det läskiga i hela detta är hur jäkla fort allt kan vända på en gång. Jag ställde frågan till kirurgen hur Enzo kunde få en spricka så lätt. Hindret var inte mer än 120cm och de red varken en tight sväng innan eller efter hindret. Det blev en normal landning och ändå förstörde det så mycket. Det enda han kunde säga var att detta var ren otur. Vi kan stiga snett över en liten pluttig trottoarkant och också få spricka i foten. Otur, ren och skär otur!

 

Men den här oturen är allt annat än vad Wilma (och hennes familj) behöver just nu! För bara någon månad sedan blev de tvugna att ta bort sin älskade första egna ponny som stod Wilma så nära och det har varit så tungt. Uppe på allt detta ska hon prestera i skolan, orka med att vara tonåring och med allt vad det innebär och orka sköta stallet och hästarna hemma. Wilma har så mycket support ifrån familj och vänner men ibland räcker inte det. Ibland tar motivationen slut ändå när allt tycks gå emot en hela hela tiden. Men för att försöka se något ljus i allt mörker så har jag förstått att när man tror all ork är slut finns det ännu lite kvar att hämta. Hjärnan ger upp långt innan den verkligen är bränsletom.

Mitt enda råd jag vill ge till dig är att inte fylla ut den tiden du skulle lagt på att rida Enzo nu när han ska stå på boxvila i två månader med annat jobb. Du behöver vila! Du behöver få känna att du har en timme över varje dag att bara lägga på dig själv nu och göra vad du vill. Ta en extra lång dusch (men säg inget till den som betalar elräkningen! Av erfarenhet vet jag att det kan bli lite tjurigt då...), va med dem du älskar eller va för dig själv, ta en promenad, borsta och mys med dina hästar. Listan kan göras lång. 

 

Det är tungt för tillfället. Jag har all förståelse, men nu måste vi blicka framåt och med ditt otroliga driv och passion för hästarna så kommer detta gå jättebra! Enzo kommer repa sig fint och även om vägen till tävlingsbanan känns oerhört lång nu så kommer ni komma tillbaks!