Emelie V Andersson

Nu är det ett bra tag sedan Tankeverkstaden tog plats, så ikväll är det dags:

 

Under min tonår följde jag en massa olika bloggar. Med tiden har en del slutat blogga, en del var inte längre spännande att läsa om och senare i livet när jag börjat jobba och allt vad det innebär har jag inte haft tid att sitta ner och läsa 10 olika bloggar som uppdateras tre gånger om dagen. Därför sparade jag de som gav mig mest. En utav dem jag sollade bort då var modebloggaren Kenza. Inte för att hon skrev dåligt utan för hon var just en modebloggare. Mode har aldrig varit min grej. Jag älskar träning, hästar och mat.

 

Jag följer heller inte många kändisar på instagram. Det blir för mycket att scrolla igenom helt enkelt och det blir en ful ovana för mig att om jag väl scrollar så måste jag se allt tills jag kommer till den bilden jag såg sist jag var inne för att kolla flödet. Waste of time, BIG TIME! Därför har jag bara sparat de influencers som jag finner är mest intressant och kan ge mig något i mitt liv. Tips och inspiration typ.

 

Av en slump nu under julledigheten slank jag in på en bild som Kenza lagt upp. Det var en sådan lat soffdag där jag fastnat fullständigt i scrollandet. Jag fick se att hon också väntar barn och ligger nio veckor efter mig. Då förstod jag också att hon och hennes man tydligen ska ha gått igenom en ganska svår period och tuff resa tillsammans. Då kunde jag inte hålla mig utan var tvungen att kika in på hennes blogg. Där har hon lagt upp en 30 minuter lång vlogg där hon berättar om sin pappas bortgång mitt under IVF-försöken de höll på med som dessutom inte tog sig. Mina tårar brände bakom mina ögon. Hon är så otroligt öppen och sårbar om hur smärtsamt det har varit för dem. Jag förstår att detta med att skaffa barn har tagit över deras hjärnor fullständigt. Vi har själva nära och kära som har gått igenom samma process, men då var jag för ung för att förstå hur oerhört påfrestande det skulle kunna vara. Mina tankar om barn i framtiden var så gott som obefintliga då.

 

Idag tittade jag på en ny vlogg hon lagt ut där hon berättar om hur hon fick reda på att hon var gravid samt när hon berättade för sin man och sina nära och kära. Då började tårarna rulla ner för mina kinder. Vilken oerhört vacker vlogg det var. Så naken, så sårbar och alldeless underbar! Tänk, det kunde lika gärna varit vi som gick igenom samma process. Vart hittar man all styrka när man misslyckas gång på gång med något man så gärna vill ska fungera?

 

I skrivandets stund sitter jag med min tröja uppdragen över magen. Den är lite spänd ikväll och då är det skönt att inte ha något som stramar åt. I ögonvrån av datorns ljussken ser jag en liten buff här och var emellanåt och jag känner sådan stor tacksamhet att det gick så lätt för oss att bli gravida. Det är ju ingen garanti har jag förstått på allvar nu. Min gammelmormor, mormor och mamma har alla blivit gravida superlätt, men varför skulle det vara så för mig? Jag hade turen att följa damernas mönster och det tog sig inom två veckor. Det är galet. Jag gick verkligen in med inställningen att detta kunde ta tid och jag lovade mig själv dyrt och heligt att inte stressa upp mig om jag inte hade blivit gravid på ett år. Gissa om jag blev chockad när jag plussade så fort.

 

Så, Kenza ligger nu bland de andra bloggarna. Dels för att jag är glad för deras skull och nyfiken på hur hon upplever sin graviditet och dels för att hon är så genuint äkta vilket jag tror kan hjälpa så otroligt många. Barnlösa som icke barnlösa.t