Emelie V Andersson

Hur och när jag fick reda på att jag var gravid har jag ju redan skrivit om, men om ni mot förmodan skulle ha glömt så finns det inlägget att läsa HÄR.

 

I efterhand nu när jag har tittat tillbaka på lite bilder i min telefon från sommaren som var 2018 känns det lite lustigt. Det är så många utav bilderna som är tagna på mig där jag är gravid utan att jag visste om det. De tre senaste åren har jag fått mer och mer ont ut av min PMS. Veckan innan mens blev jag så svullen om magen, förstoppad coh det kändes som om allt satt "löst" i magen på mig. Var jag ute och sprang kändes det som om hela livmodern och äggstockarna studsade upp och ner. Samma sak när jag red. Jag minns hopptävlingarna på hemmaklubben i sommras när jag tävlade. Nu vet jag att jag var nygravid då men jag själv trodde jag hade PMS igen. Jag kände mig så obekväm i mina tighta ridbyxor och magen vällde över byxkanten. Den värsta känslan jag vet! 

 

 

Vecka 5

Veckorna gick och vi åkte på semster i Norge. Den 4/8-2018 plussade jag på stickan vilket också var samma dag som Markus friade till mig på Trolltunga. Snacka om en händelserik dag! Där började vår men framför allt min gravidresa och i Norge var jag gravid i vecka 5. Jag mådde bra men märkte att jag var sjukt anfådd. I slutet av vår Norgeresa levde vi bara gott i staden Stavanger. När vi var ute och promenerade om dagarna och kvällarna minns jag att jag var så flåsig för minsta lilla. Jag minns också att jag började sova oroligt. Ingen sovställning var skön och jag kom inte till ro. Kroppen kändes olustig och inte undra på det. Mycket hände nu.

 

Vecka 6

Här berättar vi för våra föräldrar. Anledningen till att vi berättade var för att de ville fira vår förlovning med restaurang, bubbel och utekväll i Halmstad. Jag ville inte att de skulle få avslöja oss utan att vi skulle få överraska dem och då tog vi beslutet att vi skulle berätta. De hade ju fattat om jag bara hade druckit vatten hela kvällen. Våra päron blev sjukt överraskade och chockade. De var inställda på att det skulle dröja länge till innan vi ville ha barn och de visste att vi kanske till och med övervägde att inte skaffa några barn överhuvudtaget. Det blev en del tårar på restaurangen i Halmstad, av glädje såklart! :)

 

Vecka 7-12

Jag var så mallig över att jag hittills mått så bra. Inget gravidillamående här inte som alla tjatat och undrat om. Men sedan kom det som en riktig jävla käftsmäll och höll i sig konstant i fem veckor. Det var fem veckor av rent helvete och när de hade gått var jag helt knäckt. Jag mådde konstant illa, mer eller mindre. Jag testade allt, verkligen allt! Jag hade kex bredvid sängen som jag åt innan jag en lyfte huvudet från kudden - hjälpte inte. Jag åt fil och müsli i fåtöljen precis utanför toaletten i lååångsam takt - hjälpte inte. Jag kunde inte dricka vatten på morgonen även att jag var sjukt törstig. Allt kom upp nästan varje morgon. Jag hade ingen koll på min vikt då men jag tror säkerligen jag tappade något kilo. Blodsockret var som en riktig berg och dalbana. Det enda som gick hem i matväg var ljust bröd, fil och frukt. Fet mat som pannkakor, pytt i panna, pizza och stekt ägg gick fetbort. Vissa dagar kunde jag inte laga mat. All mat äcklade mig samtidigt som det var att äta lite som stillade illamåendet lite. Konstigt det där. 

Vissa dagar låg jag ner hela dagarna och bara mådde skit. Ingenting blev gjort hemma och Markus jobbade mycket. Jag handlade inget, jag gjorde ingen mat, jag orkade inte hänga upp en maskin tvätt. Snacka om att det var deprimerande. Ibland testade jag att ta en promenad mot illamåendet. Ibland lättade det men så fort jag kom hem igen så kom det tillbaka och ibland fick jag spy i diken under promenaden. Jag längtade tillbaka till mitt vanliga starka jag. Den här perioden var så psykiskt nedbrytande och strax innan mitt illamående valde att lämna mig för nu så var jag så knäckt att jag sa till Markus att jag inte längre ville göra det här. Jag kallade vår lilla krabat i magen för "det lilla aset". Ja, det är rätt brutalt nu när jag tänker tillbaka på det. Jag minns att min strupe var så uppriven och öm av allt spyande. Dessutom blev jag så otroligt trött och fick huvudvärk efter varje gång min kropp fick ta i för att få upp vart enda lite milliliter som fanns i magsäcken. Jag tänkte på alla bullimiker och anorektiker hur fasen de stod ut och spy på det här viset under flera års tid. De borde ju vara totalt förstörda i mage och hals.

 

Bara de allra närmaste runt mig visste om min graviditet. Jag kunde inte hålla den hemlig med mitt fruktansvärda mående. Jag kände mig så misslyckad och spred allt annat än positiv energi runt mig och jag hatade det. Som tur var var alla förstående och peppande. Jag kämpade. Vad hade jag för val? Och innerst inne var jag ju väldigt glad att en människa var på väg att bli till där inne i min mage.

Hanna var min högra hand på jobbet och tog tag i allt jag inte orkade. Jag ville bara sitta tyst på min stol och genomlida dagen. Men jag hade ändå bara en enda sjukdag från jobbet. Jag minns då att jag tänkte att jag aldrig någonsin kommer att utsätta mig själv för en graviditet igen.

 

Vecka 12-14

Här vände livet totalt! Det var helt sjukt och jag minns att jag knappt vågade tro på att jag faktiskt började må bra. Jag fick livet tillbaka, energi och lust för att börja göra saker igen. Men jag tog det sakta för jag var livrädd att det bara var några bra dagar som var och hälsade på. Om det fortfarande var något som var jobbigt så var det att jag var så förstoppad. Jag försökte vara så aktiv jag orkade och kunde för att tarmarna skulle jobba men det var svårt.

Så kom tiden för vårt första ultraljud. Det var det mäktigaste jag varit med om! Tänk att det fanns en liten människa där inne. Och jag som inte ens hade någon gravidmage. Lyckan var total!

Jag inbillade mig att jag började se gravid ut, haha, men det var ingen annan än jag som tyckte det. Där emot började jag se lite chipsfet ut och ridbyxorna var inte längre bekväma att ha på mig. Jag började rida i löpartights och det gick alldeles utmärkt.

 

Nu började det också att kittla och fladdra långt ner i magen. Emellanåt hade jag också ganska mycket mensvärk. Jag kände efter så mycket jag bara kunde efter minsta lilla rörelse. Det var så häftigt även om det bara uttryckte sig i lite kittlande. Tänk när jag får känna ordentliga sparkar! Så overkligt.

Ända sedan jag plussade var jag orolig. Midsommar 2017 hade jag ett missfall så det tog lång tid in i denna graviditeten innan jag slutade oroa mig för att ett missfall till skulle komma. Varje gång jag gick på toaletten var jag livrädd för att om jag skulle få se blod. Det var inte förrens efter vecka 19 som jag började släppa de tankarna och försiktigt tillät mig själv att börja njuta av graviditeten.