Emelie V Andersson

I det här huset är det bara jag som är vaken än så länge trots att klockan börjar närma sig 11 på förmidaggen. Meja ligger på sin fäll här på soffan vid mina fötter och har inte ens bett om att få gå ut på en morgonkiss och Markus sover stenhårt uppe i vårt sovrum. På den fronten är jag och Markus så olika. Jag går gärna upp, i vad jag tycker, vetig tid på morgonen och får lite gjort då medans han gärna sitter vaken långt in på nätterna och sover längre på morgonen. Vid 21-22 på kvällarna blir mina ögonlock alltid så tunga. Detta kanske är till vår fördel senare när vår bebis kommer. Vi kan liksom jobba i skift :)

 

Men idag är det minsann ingen vanlig dag för det är Mejas 11-årsdag! Våran älskade lilla glädjespridare. Tänk om du kunde finnas med oss i all evighet, men det vet vi ju alla att det är det som är baksidan med djur. Jag är tacksam för varje dag vi får njuta av henne med tanke på hennes sjukdomshistoria.

Jag köpte Meja när jag var 16 år. Tänk att hon har hängt med mig (och Markus) under hela min väg upp i vuxenlivet och förhoppningsvis ska hon och jag hänga under min mammaledighet med massa barnvagnspromenader. Jag vet att hon kommer älska att vara hemma om dagarna med mig. Det bästa hon vet är när någon utav oss ligger sjuk. Då ber hon inte ens om att få gå ut utan ligger troget jämte oss i soffan eller sängen och ser till att vi kryar på oss med hjälp av hennes närvaro. Älskade hund. Så mycket mer än bara en hund <3

 

Den här lördagen ser ut att bli fin. Solen håller på att leta sig fram över hustaken och mellan träden där vi bor och jag funderar på att ta mig en lätt promenad. I eftermiddag ska jag till stallet och Demi ska få gå ett lugnt joggingpass på tömmen. Min beridare är borta över helgen och då får jag göra vad jag kan från backen. Helst av allt hade jag velat ut på en jogging och galopptur i skogen i detta vädret men... Någon dag framåt ska jag klippa Demi också.