Emelie V Andersson

"Ni ska vara glada om ni får ha kvar Meja tills hon är fem år gammal"

 

 

Veterinären på djursjukhuset Evidensia i Helsingborg gav inte Meja någon direkt ljus prognos inför framtiden. Det var en varm skön sommardag dagen efter jag tagit min student år 2010.

 

Jag ska försöka summera Mejas tio år kort men det kommer bli svårt.

Jag och Meja går på promenad en skön vårdag i maj när hon helt plötsligt får som ett krampanfall. Jag förstår ingenting men Meja repar sig efter några minuter men är totalt slut efteråt så mamma får hämta oss med bilen.

 

Jag åker på studentresa och lyckligt ovetandes dansar jag loss på Rhodos nattklubbar med mina vänner om att Meja fått ytterligare två anfall. Mamma tog med henne till veterinären och vi blir remitterad till djursjukhuset i Jönköping till en neurolog. Fram tills besöket får Meja ytterligare krampanfall. Ibland flera gånger om dagen. Väl i Jönköping konstaterar neurologen att något inte står rätt till i Mejas hjärna. Hennes pupiller är olika stora, hon har knappt någon kräkreflex och går inte igenom de neurologiska testerna. Vi blir remitterade till Helsingborg för magnetröntgen och blir lovade att få komma in så fort som möjligt.

 

 

I väntan på att vi ska få komma till Evidensias djursjukhus i Helsingborg försöker vi bara ta det lugnt med Meja. Hon får absolut inte gå långa promenader, busas upp eller busa för mycket med vår valp Tyra som mamma skaffade strax innan Mejas sjukdomskarusell drog igång. Till slut kunde vi inte vänta mer när Mejas krampanfall tog fart i en rasande takt. När vi ringde Evidensia att vi måste få komma in NU på undersökning hade Meja haft åtta(!) krampanfall på en dag och var dessutom helt ur balans. Hon halkade runt på parkettgolvet hemma och skakade som om hon hade fått sjukdomen parkinson också. Hela familjen trodde att Mejas liv var kört...

 

Dagen innan min student när jag egentligen skulle vara på plats med mina klasskompisar och fixa med vårt studenflak satt jag istället på Evidensia med min hund. Det kändes som om jag hade ett rep runt min hals. Luften var svår att andas och det enda jag kunde tänka på var att den här älskade lilla varelsen snart förmodligen skulle bli tvungen att somna in. Två år är alldeles för kort tid för en hund att leva...

Vi fick åka hem med tomt koppel den dagen. Som jag grät. Meja skulle magnetröntgas och ta ryggmärgsvätskeprov dagen därpå när de var full styrka på kliniken. På min studentdag. Jag sade åt dem att de skulle kontakta oss om hon hade minsta tendens till att lida. Jag var bestämd med att hon inte skulle behöva lida i onödan medan jag "bara" studentade klart.

 

Min studentdag var kommen och jag försökte njuta även om största delen av min hjärna tänkte på min älskade lilla vän Meja. Men jag visste att hon var i absolut trygga händer. All personal jag träffat på Evidensia var helt underbara! Vid utsläppet bland alla blommor och champangeflaskor kramar mamma om mig gråtande att de ringt från Evidensia om att Meja mår bra efter sövning och undersökningar.

 

Dagen där på vaknar jag av att djursjukhuset ringer mig om att Meja är redo att åka hem. Vi kastar oss in i bilen och åker våra två timmar ner till Helsingborg. Mitt hjärta skrek av längtan så det gjorde ont. Jag bröt ihop fullständigt när en djursjukvårdare kom med Meja i famnen. Fina fina älskade Meja!

 

Magnetröntgen visade att Meja hade vattenskalle, vatten i hålrummen i hjärnan. I ryggmärgsvätskan visades för mycket vita blodkroppar vilket betydde att hon hade någon slags infektion i kroppen. De hittade även en cysta på höger sida om nacken. Så vad som orsakar hennes epilepsiliknande anfall vet de inte säkert. Antingen påverkar vattenskallen anfallen när trycket i hjärnan ökar eller så har hon också epilepsi ut över allt det här. Men det fanns en hel del som talade emot att det skulle vara epilepsi också.

I vilket fall som helst så sattes höga doser av kortison och epilepsimedicin in som väldigt väldigt långsamt skulle trappas ner under ett halvårs tid. Under den här tiden skulle vi ta det väldigt lugnt med henne. Vid hemkomsten var Meja medtagen några veckor men repade sig fort. Hon svarade mycket bra på medicineringen men blev fruktansvärt svullen och vätskefylld. 

 

Medicineringen trappades ut helt efter ett halvår och Meja var tillbaka i sitt livliga och friska jag. Vi tränade agility, gick milslånga promenader och sällskapade vid uteritter med min häst. Livet var bra härligt! Tänk att jag trodde vi skulle få ta bort henne. Halva mitt hjärta skulle släckas och Meja som är med mig 24h om dygnet skulle ryckas ifrån mig. Inga mer frukostar ihop, inga mer promenadet fram och tillbaka till jobbet, inget mer bus i stallet eller mysiga stunder i soffan. Men så blev det lyckligtvis inte och jag var och är så tacksam!

 

Men efter cirka ett halvår utan medicin kom en dag ett krampanfall som en blixt ifrån klar himmel. Meja som varit så pigg?! Epilepsimedicin sattes in direkt men innan vi hittade rätt dos för att få henne sluta krampa flera gånger i veckan hann vi med X antal akutbesök i Helsingborg. Med tiden hittade vi rätt dos som hon fått gå på sedan tre års ålder fram till hon var åtta år. Då fick hon ett krampanfall och vi fick höja dosen med en kvarts tablett till morgon och kväll. Små små dosändringar gjorde mycket. Sedan dess har hon inte haft fler kramper, vad vi vet.

 

MEN, i ett liv med relativt hög medicindos två gånger om dagen måste också levern kollas upp regelbundet. Det har vi gjort varje år nu. Varje år tas blodprover så vi vet att levern fortfarande pallar med att rena hennes kropp ifrån alla gifter. Jag har vetat sedan dag ett att en dag kommer hennes levervärden bli sämre och jag har försökt förbereda mig på den dagen.

För tre veckor sedan fick vi provsvaren och beskedet kom som en käftsmäll trots att jag vet att en dag kommer det att komma. Mejas levervärden visar förändringar, så pass mycket att veterinären inte ville vänta ett år till utan att kolla upp detta. För två veckor sedan åkte vi till Jönköping för ett ultraljud på Mejas inre organ.

 

Ulraljudet visar att levern är förstorad och mörk, vilket betyder att den är dålig. Exakt hur dålig och exakt vad som är felet på den vet man inte så länge det inte görs en biopsi på den. Med biopsi menas att man går in och tar en bit av levern och sedan analyserar den. Meja har också förhöjda värden av gallsyra i gallblåsan, en cysta på vänster äggstock men som var obetydlig enligt veterinären. Ökad gallsyra betyder att levern inte arbetar som den ska.

 

 

SÅ, för att avrunda det här långa inlägget...

Jag har bestämt mig för att inte göra en biopsi på Mejas lever. Meja äter, dricker och älskar livet. Hon är pigg och glad, vill gärna slappa med oss i soffan men bangar aldrig för att hänga med ut om vädret inte är för ruggigt för den fina damen. Hon gillar inte att bli blöt i pälsen. Och så länge hon är sig lik vill jag att hon ska få leva sina sista år i frid och harmoni. Att göra en biopsi innebär sövning och snitt på magen. Jag vill inte utsätta henne för fler ingrepp för att vi ska "forska" på henne. Det finns inget som kan göra levern frisk igen ändå.

 

Det finns bara en väg att gå nu och vi tänker njuta av Meja så länge det bara går. Jag vet att när tiden är kommen kommer hon berätta för oss att hon inte mår väl. Jag är skyldig henne allt gott sin sista tid i livet och om det blir några månader eller ett par år till återstå att se.

 

Men en sak är riktigt säker. Meja är en krigare som utstått så mycket undersökningar, sövningar, operationer och blodprovstagningar. Hon trotsade veterinären och kastade inte in handduken vid fem års ålder. Hon pallade mer än vi någonsin kunnat ana och i januari i år blev hon 10 år! ❤️